Under ett par dagar till så går det att titta på dokumentärfilmen ”Secret life of babies” på SVT. Filmen handlar om de första två åren i en människas liv. Den bygger på aktuell forskning från bland annat Birkbeck Babylab där de använder den senaste teknologin för att försöka förstå hur små barn upplever sin omvärld. Den lyfter också fram de särskilda förmågor som de minsta barnen har. Förmågor som gör det möjligt för dem att kommunicera innan de kan prata, urskilja kända röster och anpassa sig efter olika förutsättningar. Filmen ger absolut en större förståelse för varför små barn agerar som de gör och hur mycket de faktiskt förstår av sin omvärld. Den visar också på hur viktiga de två första åren är för oss människor. Men jag tycker att det finns en risk att filmen gör de små barnen till en sorts exotiska varelser. De beskrivs som väldigt annorlunda oss andra människor.
I Sverige finns det också ett Barn och Babylab som använder samma nya teknik. De hör till Uppsala Universitet och forskar just nu om bland annat spädbarns förståelse av andras handlingar och spädbarns matematiska förmågor.
Spädbarnspsykologen Daniel Stern har sagt att ”videokameran har, för att förstå ordlös kommunikation, spelat samma avgörande roll som mikroskåpet gjorde”. Det var ju några år sedan. Idag har forskare tillgång till EEG-nät som kan läsa av vad som händer i hjärnan och teknik som kan följa ögonens och kroppens rörelse. Verktyg som gör att vi hela tiden får mer och mer kunskap om de små barnen. En fundering jag får är om vi verkligen behöver veta allt. Och varför måste vi få små barns agerande vetenskapligt belagt och förklarat. Är det först då som vi kan börja lyssna på dem och respektera dem?