”Vad feber, hosta och uppkastningar är för läkaren är skratt, tårar och rodnad för pedagogen.”
Så skriver Janusz Korczak i inledningen till sin bok Pedagogiska ögonblick. Vad kan han mena med det?
Jag tror att han vill att vi ska förstå att genom att iaktta det barnen gör, deras handlingar, kan vi få en förståelse för varför de skrattar, gråter eller rodnar. Han jämför det med hur läkaren letar efter olika medicinska symptom som ger läkaren kunskap om hur barnet mår. Janusz tycker att vi som pedagoger borde göra på samma sätt.
Han uppmanar oss att observera barnen och leta efter ”pedagogiska symptom”, skriva ner våra iakttagelser och att reflektera kring dem. På det sättet kan vi få kunskaper och erfarenheter om både det enskilda barnet och gruppen. Kunskaperna ska vi använda för att bättre förstå vilka förutsättningar vi behöver ge barnet för att barnets lärande ska fungera på bästa sätt.
Det här är ju inget nytt kanske du tänker. Nej, det är det inte. Men hur ofta gör vi det? Janusz påpekar att många börjar men få fortsätter. Framför allt säger han att vi ofta har svårt att formulera våra egna tankar kring det vi ser. Jag tror att han har väldigt rätt i det.
Är det inte så att vi ofta dokumenterar det barnet gör och låter det stanna vid det. Vi ställer inte så ofta den ”objektiva, utforskande” frågan VARFÖR?. Jag tror också att vi glömmer bort att vi, genom reflektion och diskussion, kan få ett eget lärande genom att iaktta barnen.
Janusz tycker att vi ska använda våra nedskrivna observationer som ett sorts försvar för oss själva. Om vi för löpande anteckningar om vad vi lär oss från barnen och hur vårt arbetssätt förändras utifrån det så synliggör vi vårt arbete och hur det utvecklas.
I de färdiga Kan själv! utställningarna letar vi hela tiden efter ”pedagogiska symptom” hos de besökande barnen. Vi reflekterar och diskuterar kring dem och försöker förstå hur vi kan förbättra utställningens form och innehåll. På det viset förändras utställningen under turnéns gång och en Kan själv! utställningen ser aldrig riktigt likadan ut när den avslutas som när den startade.