I veckan var Kan själv! på besök på det nyöppnade Stadsbiblioteket i Göteborg. I över 2 år har biblioteket varit stängt för att byggas om, byggas till och fräschas upp. Under ombyggnaden så har biblioteket varit stängt och verksamheten har flyttat ut till olika platser runt om i stan. Avdelningen för de allra minsta höll till på Röhsska museet under namnet Miini. Där gjorde Kan själv! ett studiebesök tillsammans med O, 2 år.
Nu har alltså Miini flyttat till Stadsbiblioteket vid Götaplatsen och där vill man ”skapa en verksamhet med barnets perspektiv i fokus; både vad gäller rummets utformning, media som köps in och den programverksamhet som bedrivs.”
Miini har placerats på entréplanet i anslutning till entrén vilket gör det enkelt för barnen att ta sig dit. Ytan är tydligt avgränsad genom att det ligger en heltäckningsmatta på golvet som kräver att man tar av sig sina skor. Det blir en markering om att här är något särskilt på gång. Som vuxen eller äldre barn rör man sig på ett annat sätt när man går barfota och den mjuka mattan uppmanar till att ta sig fram i lugn och ro. Det fanns ingen information om vilken ålder som rummet vänder sig till men vid mitt besök så var det bara de minsta barnen som var där inne.
Mycket av inredningen kunde kännas igen från det tidigare Miini. Vita blanka bokhyllor, en del raka, andra svängda och i cirkelform, en stor soffa, stora boklådor, ett litet lekhus, några gunghästar och stora runda puffar. Dessutom hade barnen möjlighet att ta sig upp och ner för en lång härlig lutning, där fanns en liten svängd trappa och en rund sittmadrass.
Det stora höga bokhyllorna kan göra det svårt för barnen att få överblick över rummet och att hålla koll på sina vuxna. Jag undrar varför bara den ena av bokhyllorna var öppen så att barnen kunde se igenom. Den runda madrassen var i minsta laget, när jag var där så hade alla de besökande barnen samlats där och madrassen var överfull. Den är förmodligen en favorit och det skulle säkert behövas en till. De stora tunga boklådorna kräver en vuxen med armstyrka för att kunna dra ut, de går trögt i den mjuka mattan och det är lite farligt med hjulen mot små barntår och fingrar. Det är så fantastiskt mycket böcker som finns framme, behöver det vara så många? Vid den lilla trappan hade man använt ett litet utrymme och gjort mindre boklådor som var fasta och liksom nedsänkta, en mycket bättre alternativ att presentera böcker på till de allra minsta.

Jag tänkte också på storleken på den yta som de små barnen tilldelats i förhållande till hur stora ytorna var för de större barnen, ungdomarna och de vuxna. Skulle vara intressant att få reda på hur arkitekter och andra beslutsfattare diskuterat kring det.

 
Men Kan själv! gillar i varje fall Miini mycket. Avdelningen synliggör de minsta barnen på ett tydligt sätt och markerar att den här åldersgruppen har sina önskemål och behov som faktiskt skiljer sig en del från andra äldre människor. Ett stort plus för den underbart långa lutningen, att barnen kan plocka till sig böcker på egen hand, den mjuka mattan, avsaknaden av grälla färger, mönster och detaljer och den lilla trappan. Jag tror att de barn som kommer dit känner att det är för dem och att det ger dem en positiv upplevelse av biblioteket som plats.

Det blir KS KS KS KS av 5 möjliga