I förra veckan var jag och lyssnade på barnläkaren och författaren Lars H Gustavsson på Kultur i Väst i Göteborg. Han var gästtalare hos Mötesplats Barnkultur som nu också finns på Västkusten och det tackar jag för.
att få lyssna på en av Kan själv!´s förebilder. Lars pratade om hur mötet mellan barn och oss vuxna kan se ut. Allt var så klart tänkvärt och inspirerande men jag fastnade för några saker.
Att det är viktigt att jag som vuxen tänker igenom på vems initiativ som kampen för barnets rättigheter förs. Om jag som vuxen för kampen FÖR barnen – hur blir det då? Lars jämförde med kvinnornas kamp för sina rättigheter där han menade att det var ju på kvinnornas initiativ, deras val. Men efteråt så tänkte jag på att om man tittar noga på den kampen så fördes den väl till stor del av vissa ”privilegierade” kvinnor FÖR andra kvinnor som inte hade tid och resurser att gå ut och demonstrera, agitera och skriva. Och jag tänker, var det ändå inte nödvändigt att de gjorde det, för hur hade det sett ut med jämställdheten idag annars?
Att vi inte får ha för höga förväntningar och krav på barnen. Vi får inte behandla dem som vuxna för då kan vi göra dem illa. Det här känns väldigt viktigt att tänka på när vi samarbetar med barnen inom Kan själv!. Det gäller att vara noga med att vi bidrar med olika saker på olika sätt. Barnen måste få vara barn och ändå måste vi värdera deras deltagande lika högt som vårt vuxna.
Att vi måste ge barn en röst men också inse att det kan innebära komplikationer. Så rätt! Det är verkligen ingen lätt match att låta de minsta barnen komma till tals. Det är väldigt mycket att tänka på för att det ska ske utifrån Barnets bästa.
Och så tipsade han om flera böcker som bara kräver att få läsas; Arons bok, Min vän målaren och Barnets århundrade och så hans egen kommande Relationsrevolution. Det blir en tur till biblioteket.